Bilvraken och tistlarna

 

Åtta-tiden, morgonen den 11 januari, 2016.

En tung rubrik kraschar ner i skallen och ger efterskall ända in i det djupaste; ”David Bowie död”.
Det kan inte vara sant, tänkte jag. Någon svagbegåvad journalist har feltolkat hans senaste, ganska mörka och morbida verk, ”Blackstar”, som släpptes för bara ett par dagar sedan. Alldeles för osannolikt, tänkte jag, men fick mina värsta farhågor bekräftades strax efter. Både hans officiella facebooksida och hans våldsamt begåvade son, filmregissören Duncan Jones, lät mig veta att detta rentav löjeväckande pressmeddelande var fullkomligt sant.

David Bowie var en gestalt inom populärkulturen som många av oss burit med sig länge, i mitt fall ända sedan födseln, tack vare far min. Själv började jag själv på allvar förstå storheten i denna man en liten bit in i tonåren och sedan dess växte min beundran och dyrkan allt starkare. Kärnan var för mig den kortlivade men ack så inflytelserika Ziggy Stardust-eran (1972-73) och är det fortfarande, även om jag uppskattar större delen av hela hans katalog, framförallt hela 70-talet med så vitt skilda plattor som ”Diamond Dogs”, ”Low”, ”Station to Station” och ”Heroes”.

När Bowie på 66-årsdagen, helt utan förvarning, landande med en sprillans ny video och en lika sprillans ny låt, den bitterljuva ”Where are we now?”, var förväntningarna höga. Snart följde fullängdaren ”The Next Day”, vilken inte kan ha gjort särskilt många fans besvikna.
Turnéer och liveframträdanden uteblev men i år kom i alla fall löften om en uppföljning.
Nya singeln ”Blackstar” ingav förväntningar och plöstligt damp skivan med samma titel ner tillsammans men den vackra men obehagliga ”Lazarus” ner i våra knän. Fantastisk skiva, tänkte jag och gnuggade händerna inför tankarna på kommande händelser.
Måndagen veckan senare fick jag ett dödsbud via sms och tänkte bara ”Nej, det här kan inte stämma”!
Nu, några dagar senare, känner jag både sorg och beundran. Det har visat sig att David varit dödssjuk i levercancer sedan 18 månader och planerat sin storartade sorti i detalj. Videon till ”Lazarus” visar en döende Bowie i sin säng, sedan till fots och ivrigt skrivandes det han hinner med, och avslutas med att han backar in i en mörk garderob, och stänger dörren.
”Cut to black”.
Att ha den sortens integritet och intelligens att avsluta sitt liv som konstnär på detta sätt är modigt, beundransvärt och ojämförligt. Jag kommer inte på någon annan artist som gjort ett definitivt bokslut på ett liknande sätt.

 

På fredagen innan ljöd ”Blackstar” genom min stereo och mestadels låg jag och mös.
På onsdagen pumpade den genom mina lurar på min gång- och bussfärd till jobbet men då hade jag samma klump i halsen som jag hade efter dödsbudet på måndagen. Hur kunde jag missa detta? Så många rader som berättade om en människas tillstånd strax innan dödens inträde.
Jag kan inte riktigt föreställa mig smärtan hans familj upplever men jag känner ett uns av den, på det sätt som man kan göra när en avlägsen men ändå nära släkting försvinner.
Hatten av, David Bowie!
Du kommer fortsätta vara en följeslagare genom livet.

”Wham bam
thank you, ma’am!”

 

 

Varenda jävel känner till “Space “Oddity, “Heroes” och “Life on Mars?” så här kommer några tips på några lätt bortglömda storverk.

Letter to Hermione (Space Oddity, 1969)

Cygnet Committee (Space Oddity, 1969)
Oh! You pretty things (Hunky Dory, 1971)
Time (Aladdin Sane, 1973)
Lady Grinning Soul (Aladdin Sane, 1973)
Five Years (The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars, 1972)
Rock N’ Roll Suicide (The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars, 1972)

Moonage Daydream (The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars, 1972)
Rock N’ Roll with me (Diamonds Dogs, 1974)
Wild is the wind (Station to station, 1976)
Be my wife (Low, 1977)
Fantastic voyage (Lodger, 1979)
You feel so lonely you could die (The next day, 2013)