Bilvraken och tistlarna

“Snatch” och “Lock, stock and two smoking barrels”. Regissören Guy Ritchie gjorde ett par starka och minnesvärda gangsterkomedier mellan 1998 och 2000 men sedan hookade han upp med Madonna och karriären gick nedåt. Härligt då att han efter en tröttsam “will-they-won’t-they”-tur, som blev till skilsmässa, kom tillbaka i form.
Vid första anblick kan premissen klinga märklig. Gammal (mycket) engelsk deckarlitteratur filmatiseras av hipp snubbe känd för filmer med hårdkokt dialog och snabba klipp, kryddade med en nästan tarantinsk feeling för filmvåld. Och att dessutom rollbesätta en amerikan som den mest engelske av engelsmän. Tvivlarna kan dock andas ut.

I ett stämningsfyllt, grått 1800-tals-London gör Robert Downey Jr. som vanligt ett utmärkt jobb och lyckas mixa sin högst personliga spelstil med den analytiske detektivens karaktärsdrag, som direkt visas upp i en av filmens öppningsscener i en boxningsring. På ett briljant sätt blandas Guy Ritchies typiska stil med Sherlocks skarpt beräknande förmågor när han i sitt huvud beräknar slagen mot motståndarens kropp och sedan genomför dem till perfektion. Downeys Holmes möter Ritchies regi och ett självklart samspel uppstår, lika njutbart som det samspel som sker mellan Holmes och Watson, gestaltad av Jude Law. Dessa herrar fungerar underbart bra ihop och det är bäddat för ett nytt radarpar på vita duken, då denna lyckade blandning ger smak och hopp om uppföljare.




Själva handlingen berättar om Lord Blackwood, som efter dödsdom och avrättning på grund av svart magi och mord, en dag verkar ha setts vandra på gatorna igen. Sherlock och Watson tar sig an fallet och naturligtvis döljer det sig mer under ytan än vad som först uppdagats.
Rachel MacAdams spelar en gammal flamma till Holmes, vars förflutna vi inte får veta så mycket om, men som verkat ha några ess i rockärmarna. Dessa ärmar figurerade dock inte så mycket i trailern där hon mest svassade runt i korsett. De scenerna är av nån anledning bortklippta. En smärre utveckling av MacAdams karaktär hade önskats men kanske tog sig filmbolagets långa fingrar in i klipprummet för att tajta åt speltiden.

Hursomhelst har vi här ett mycket lyckat första kapitel i vad som förhoppningsvis blir en långlivad filmserie.
Robert Downey Jr:s leksamma skådespeleri och komiska tajmning blandat med Guy Ritchies karakteristiska stil, Hans Zimmers stämningsfulla musik, en otrolig detaljrikedom i scenerierna samt lite gammaldags, engelsk piprökarstämning i detektivrock formar en underhållande, medryckande, rolig och lagom spännande deckargåta.