Bilvraken och tistlarna

Sedans filmens begynnelse hade västerngenren ugjorts av romantiserade och heroiska sagor, med svag förankring i verkligheten. 1992 gjorde Clint Eastwood upp med genren som gjort honom känd, i och med den moderna klassikern ”Unforgiven”, även känd under titeln "De skoningslösa".
Tolv år senare drev HBO konceptet ett par steg längre och gav oss mästerverket ”Deadwood” – det kanske bästa som någonsin gjorts för TV.
Vid första anblick är det lätt att märka serien ”västern”.
Vid en närmare titt liknar det snarare en gangsterhistoria eller ett politiskt maktspel.
South Dakota-belägna nybyggarlägret Deadwood uppstår år 1876 och vecklar sakta ut en historia om hur ett flertal färgstarka individer bidrar till att skapa den levande organism som är ett samhälle, som i längden ska bli en stad.

Ytterst få karaktärer går att dela upp i kategorierna onda eller goda. Den som vid första mötet ser ut att vara seriens protagonist, sheriffen Seth Bullock (Timothy Olyphant), visar sig snart vara en lätt psykotisk person med ett våldsamt temperament, vilket snabbt kan kosta en människa en käft med tänder eller mer, om en orätt har begåtts.
I andra ringhörnan har vi saloonägaren och hallicken Al Swearengen (Ian McShane), vid första anblick seriens antagonist och en djupt osympatisk och frånstötande person. I takt med seriens framfart upptäcker vi mänskliga och omtänksamma sidor av mannen.

 

Seriens karaktäktärer bygger i många fall på verkliga personer, inklusive de redan nämnda.

Andra historiska gestalter förekommer, såsom Wild Bill Hickock, Calamity Jane och Wyatt Earp.
Seriens själva motor är den dysfunktionella relationen mellan Bullock och Swearengen som sakta växer fram. I takt med att de förstår att de behöver varandra, växer samtidigt en ofrivillig vänskap och en turbulent allians fram.
En bit in i handlingen kompliceras stadens oberoende status då den hänsynlöse kapitalisten George Hearst gör sitt intåg, och de två gråskaliga tjurskallarna Bullock och Swearengen tvingas samarbeta desto mer. Swearengens knivglada gangsterfasoner och Bullocks rättrådiga etik, i ständig konflikt med hans temperament, sätts då på hårdare prov än då spänningen bara existerade inom de tvås gnisslande, privata konflikter.

 

”Deadwood” är en serie som inte passar alla. Föredrar man serier som knyter ihop säcken mot slutet av varje avsnitt göre man sig icke besvär, ej heller om man förväntar sig ett alternativ till ”High Chaparral” eller ”Bröderna Cartwright”. Det här är inte din pappas västern. Här avslutas sällan ett avsnitt med en duell i stadens mitt.
På ett sätt som aldrig gjorts förut i genren känner man verkligen av leran, stanken, faran och den aldrig sinande whiskeyn. Seriens dialog var nyskapande i och med att det uppfann ett nytt sorts språk, som levererades med en begåvad och närmast shakespeariansk leverans. Detta särpräglade språk kryddades rikligt med allehanda svordomar och födde ett uttryckssätt som blev oborstat poetiskt.
Viss kritik fick serien ta emot på grund av detta men motiveringen var vattentät.

Historien visade att att grovt språk tillhörde vardagen i hålor som Deadwood men i vår tid skulle den tidens vulgariteter te sig skrattretande. Seriens skapare David Milch valde således att använda vår tids svordromar till att krydda spåket i serien.

Den moraliskt tvivelaktige Al Swearengen står för seriens mest välskrivna monologer, och skådespelaren Ian McShane förtjänade den Golden Globe han fick, och borde ha vunnit alla priser han kunde få. Al Swearengen är en av TV-historiens mest intressanta och mest välspelade huvudkaraktärer, i samma liga som Walter White eller Tony Soprano.

Efter tre säsonger kände sig HBO klara med dyra serien och lade ner den i förtid. 

Det snackades om att avsluta mästerverket med två TV-filmer men allt rann ut i sanden.

 

Vila i frid, din smutsiga juvel!

Deadwood

2004-2006

 

MEN! 2019 fick vi högst oväntat, ett fint avslut i och med Deadwood - The Movie (också på HBO).

Vi lyckligt lottade har runt 36 timmar utsökt drama (plus en film) med skådespeleri i världsklass att njuta av, om och om igen.

Se den om du inte förväntar dig action i var och varannan scen, tål de grövsta svordomar du kan tänka dig och inte skyr för hårt men realistiskt våld.

Det här är drama i världsklass och den befinner sig säker i min Topp 3 över TV-serier i drama-kategorin.