Bilvraken och tistlarna

Judd Apatow har gjort sig ett känt namn inom komedigenren de senaste åren, först som regissör (etcetera) till “The 40-year old virgin” och “På smällen” och senare som producent till “Dumpad” och Will Ferell-rullen “Step Brothers”.
Förra året satt han dock åter i regissörstolen och nu var det dags för hans ständige följeslagare Seth Rogen att dela huvudroll med Apatows gamle kompis - Adam Sandler. Filmen inleds med gryniga, gamla videoinspelningar från när Sandler och Apatow bodde ihop, innan någon av deras karriärer tagit fart. Filmen hoppar sedan fram till nutid där den numera avdankade komikern George Simmons (Sandler) får veta att han med stor sannolikhet har kort tid kvar att leva. Han stöter på nya talangen Ira (Rogen) på en stand-up-klubb, och denne får snart som jobb att passa upp George samtidigt som han förser honom med nytt stand up-material.



Apatows produktioner har alltid definierats tydligt av välskriven dialog, grov humor, smått patetiska huvudkatraktärer som under filmens gång ska lära sig något viktigt, och i centrum av allt finns alltid ett stort hjärta. Så även här, men filmen skiljer sig ändå rejält från hans tidigare alster. Här ligger tyngdpunkten snarare på drama, närmare bestämt dödsångest. Men då och då känner vi igen Apatows särpräglade komedistil, och balansen sköts mycket pricksäkert.
Seth Rogen är som vanligt Seth Rogen, och gott så, medan Sandler bitvis får visa upp lite av samma mörka känsloregister som han fick i den fina “Vänner för livet”.
Jonah Hill i rollen som Jonah Hill (typ) spelar ena rumskamraten till Rogen medan den andre spelas av den alltid lysande Jason Schwartzman, som får rucka lite på sin typiska karaktär med att dra till med smått självupptagna drag i rollen som narcissistisk skådis i en usel TV-sitcom.
Apatows fruga Leslie Mann är alltid med och gör bra ifrån sig som Sandlers ex, liksom de lika ofta castade Apatow-döttrarna. Australiensaren Eric Bana i rollen som hennes nye man är överraskande o-träig och visar upp oväntat komiskt skimmer och avspändhet.

Som helhet är det här väldigt lyckat, trots en lite väl utdragen sista tredjedel. Så länge man inte förväntar sig en lika stor hink med skratt som vanligt så har man några timmars välskriven och ganska gripande dramakomedi framför sig. Framförallt skicklig är balansgången mellan det mörkaste mörka - dödsångest - och det som man måste ha till hands i livets alla skeden - humor.