Bilvraken och tistlarna

Trots allt som hänt i film- och TV-världen under sommaren så har den odiskutabla höjdpunkten för mig varit upptäckten av TV-kultklassikern “Twin Peaks”. Denna banbrytande serie orsakade en enorm hajp när den hade premiär 1990 och kommande mystiska kultserier som “Lost” och “Arkiv X” hade vi med stor sannolikhet aldrig fått uppleva om det inte vore för denna.

Serien börjar med att den populära tonårstjejen Laura Palmer (Sheryl Lee) hittas död, inlindad i plast, i den på ytan helylleamerikanska småstaden Twin Peaks. FBI-agenten Dale Cooper (Kyle MacLachlan) skickas till stan för att hjälpa det lokala poliskontoret, lett av sheriff Harry S. Truman (Michael Ontkean). Deras traditionella men i detta fallet naiva brottsbekämpningsteknik möter snabbt agent Coopers mer ovanliga metoder, då han gärna tar hjälp av tibetansk mysticism och sina egna, kryptiska drömmar. Där får han snart besök av Laura Palmer och en dansande dvärg med gåtfulla repliker i den berömda drömscenen (eller är de bara drömmar?)

Snart upptäcker vi att det finns många människor i Twin Peaks som har saker att dölja och de misstänkta gärningsmännen blir fler och fler. Exempelvis lokala busen Leo Johnson (Eric DaRe), Laura Palmers temperamentsfulle ex Bobby (Dana Ashbrook) och den hemlighetsfulle hotellägaren Benjamin Horne (Richard Beymer). Serien består även av hans flörtiga dotter Audrey (Sherilyn Fenn), Lauras förkrossade far Leland (Ray Wise), hennes bästa vän Donna (Lara Flynn Boyle), James Dean-liknande MC-knutten James Hurley (James Marshall), servitrisen Shelly Johnson (Mädchen Amick), restaurangägaren Norma (Peggy Lipton), sågverksägarinnan Josie (Joan Chen) och hennes nemesis Catherine (Piper Laurie). Och låt oss inte glömma den gåtfulle demonen Bobs (Frank Silva) otäcka uppenbarelse, en filur som levererar några seriens mest skräckinjagande moment och som säkert givit mången människa mardrömmar genom åren.





Det här är en otroligt atmosfärrik och drömliknande serie, som har mycket att göra med inte bara de excentriska karaktärerna utan även den ibland rörande och romantiska, och ibland obehagliga och läskiga musiken av Angelo Badalamenti. Jag kan inte tänka mig någon annan serie som befinner sig i en så självklar symbios med sin musik.
Och låt oss inte glömma att medskaparen till serien (förutom Mark Frost) var en herre vid namn David Lynch, en briljant och originell filmskapare med fantasifulla verk som “Blue Velvet”, “Wild at heart” och “Mulholland Drive” på sitt CV.

Denna originella genrehybrid blandar familjedrama, mordgåta, thriller, kärlekshistorier, komedi, skräck, såp-operaparodi och science fiction och resultatet är förtrollande och än idag lika välgjord och cool som den måste ha varit för tjugo år sedan.

Serien var en massiv hit under sin första säsong men när andra säsongen drog igång och tittarna inte fick vad de ville - svaret på frågan “Vem dödade Laura Palmer?” - så stängde en stor del av TV-publiken av. Detta pressade det idiotiska TV-bolaget till att tvinga seriens skapare att avmaskera mördaren, vilket de också gjorde i en briljant och chockerande scen.
Faktum är att Frost och Lynch planerade att aldrig avslöja mördarens identitet trots att de visste vem det var, och visst saknades något efter att huvudmysteriet upplöstes. Seriens motor, kanske. Nu behövde man hitta något nytt som kunde driva handlingen framåt och svaret var den nya skurken Windom Earle (Kenneth Welsh), en gammal vän till Cooper som förvandlats till fullfjädrad psykopat.

En annan brist var Frosts och Lynchs frånvaro, då de sysslade med andra projekt under andra säsongen.
Och som om det fantastiska karaktärsgalleriet inte räckte till, kastades en bunt nya figurer in i handlingen. Vissa spelades av framtida stjärnor som Heather Graham och David Duchovny (som transvestit). Gästregissörer verkade göra sina egna versioner av vad de tyckte “Twin Peaks” var vilket bidrog till några riktigt onödiga sidohistorier och bisarra händelser, ofta inte märkliga på typiskt “Twin Peaks“-vis utan mest konstigheter för konstigheternas skull, och vissa scener verkade som om de vore ur en helt annan serie.

Mot slutet återvände lyckligtvis David Lynch till sitt och Mark Frosts sjunkande skepp och lyckades avsluta serien på topp med det fantastiska, sista avsnittet med Coopers kusliga besök till den mystiska och väldigt surrealistiska platsen The Black Lodge, innehållande några av de konstigaste, otäckaste och djärvaste scenerna från TV.
Det är synd att skaparna återvände för sent då TV-bolaget lade ner serien och hoppet om en tredje säsong skrotades. En säsong som säkerligen hade blivit högst intressant, med tanke på andra säsongens oväntade och förbryllande, men briljanta slut.

Men det är serien man verkligen bör kolla upp, om man lyckats missa den. En banbrytande klassiker som håller väl och som måhända inte faller alla i smaken men som jag verkligen rekommenderar vem som helst att ge en chans...