Bilvraken och tistlarna

Stanley Kubrick gjorde inte särskilt många filmer, med tanke på hans karriärs längd, men från det sena 50-talet fram till hans död 1999, blev det vissa succéer och vissa smärre framgångar, som med tidens framfart växte i popularitet. En som brukar tappas bort är 1975 års kostymdrama “Barry Lyndon”.

Filmen handlar om den fattige irländaren Redmond Barry (Ryan O’Neal) som med näbbar och klor kämpar sig uppåt i karriärstegen. Lyckan vänder när han lyckas gifta till sig en titel efter att ha mött Lady Lyndon (Marisa Berenson). Hans relation till hennes genomskådande son får dock en haltande start och senare i historien får det allvarliga konsekvenser, mycket på grund av Barrys försök att hävda sig och trampa på människor, både för att nå framgång men också för att få det han tror är respekt.




“Barry Lyndon” är en sådan film som när man ser den utan tvekan borde räknas som en av de självskrivna klassikerna, men alltid glöms bort när dessa räknas upp. Som många gånger både innan och efter 1975 har Kubrick en i grund och botten osympatisk men ändå rätt intressant karaktär i centrum, även om Alex från “Clockwork Orange” och Jack Torrance från “The Shining” är kraftfullare och mer iögonfallande. Mer fängslande är den fascinerande uppgång och fall-berättelsen tillsammans med filmhistoriens kanske vackraste foto. Bildrutorna ser ofta ut som klassiska målningar, vilka också var en inspiration, och dessa tar verkligen andan ur en. Man kan ju bara tänka sig hur det var att få se den på vita duken. Ett av filmens mera kända fakta är att Kubrick använde sig utan konstgjort ljus i vissa scener, och istället använde sig av exempelvis dagsljus eller stearinljus.

Kostymfilm blandat med över två timmars spellängd ser på pappret kanske inte attraktivt ut, men filmen är märkligt underhållande och timmarna glider förbi.
”Barry Lyndon” förtjänar mer uppmärksamhet och en högre placering på klassikerlistan.