Bilvraken och tistlarna

1976 kom den idag sedan länge klassiska filmatiseringen av “Jag, Claudius”, baserat på Robert Graves romaner om den första romerska kejsardynastin och deras liv och leverne - från Augustus uppskattade regim till Neros skräckvälde. BBC producerade tolv avsnitt som fick en lite trevande start men snart blev viktig TV-historia, och vann både publikens och kritikernas gunst.
När jag drog igång med första avsnittet blev jag faktiskt en smula besviken. Jag hade väl förväntat mig ett påkostat storspektakel men fick snarare filmad teater, och handlingen tar inte riktigt fart i de första episoderna. Efter ett tag har man dock vant sig vid de billiga kulisserna och det teatraliska skådespeleriet och sugs in i de fascinerande intrigerna. Det är otroligt hur mycket makthunger kunde (och kan) korrumpera och fördärva och hur mycket blod som får flyta, inom familjen och utanför, i kamp om tronen.

Marionettmästarinnan i dramat är Augustus hustru Livia (Siân Phillips) - en av TV-historiens mest manipulerande och diaboliska skapelser, som inte skyr några som helst medel för att någon av hennes blodslinje ska bli härskare av Rom.
Seriens berättare är naturligtvis Claudius (Derek Jacobi), som på ålderns höst skriver historien om sin familj och ser tillbaka på sitt liv. Det tar sin början vid Augustus (Brian Blessed) välde, runt Kristi födelse, fram till Claudius död cirka 60 år senare. Som denne man gör Derek Jacobi sitt livs roll i en mycket komplex och svårspelad roll. På grund av sitt haltande och sin stamning sågs Claudius som en byfåne och idiot och fick ingen respekt från släkten. Dessa handikapp förstärkte han dock i de andras närvaro och klarade sig tack vare denna harmlösa skepnad helskinnad genom de minst sagt farliga åren då hans släkt mördade varandra och konspirerade om tronen.





Förutom Jacobi och nämnda Siân Phillips ser vi Brian Blessed som en jovialisk och bullrig Augustus i en kraftfull rolltolkning. George Baker spelar den buttre Tiberius som motvilligt efterträder Augustus, och sedan blir alltmer grym och perverterad, i takt med att ålderdomen får honom att ruttna på både in- och utsidan.
Hans tveksamma sätt att styra och ställa bleknar dock i jämförelse med hans efterträdare, Caligula (spelad av den alltid utmärkte John Hurt). Hans förkroppsligande av en av historiens grymmaste regenter får det att krypa i skinnet. Under sin tid som härskare hinner han bland annat inviga sin häst i senaten, förklara krig mot havet och tvinga senatorerna och deras fruar att prostituera sig på hans bordell. För att inte nämna hans reinkarnation som guden Zeus, då han i egenskap av denne skär ut sin systers ofödda barn och äter upp det. Naturligtvis tar även denne galnings tid på tronen slut och den som får ärva lagerkransen är en förvånad Claudius.
Den som slutligen blir hans sista hustru, Agrippinilla, ger gott intryck i början men denna svekfulla sköka smider förstås planer för sin son, Nero.
I mindre roller ser vi tidiga bevis på talang från bland annat Patrick Stewart (som den makttörstande Sejanus) och John Rhys-Davies (som den lojale men brutale Macro).

Det här är en väldigt intressant och tacksam epok att filmatisera. Antikens Rom påminner på många sätt om vårt moderna samhälle, som de (och naturligtvis grekerna) lade grunden för, medan etiken och moralen var våldsamt annorlunda. Dessa kontraster skildrades nog mer ingående i “Rome”, medan detta mer är ett kammarspel, men ett ruskigt bra sådant. Så visuellt omstörtande är “Jag, Claudius” inte för dagens TV-publik, men när man tagit sig tid att träda över den tröskeln och låta sig sjunka in i dramat, är det svårt att sluta titta…