Bilvraken och tistlarna

Den 82:e upplagan av den mest prestigefyllda filmgalan ägde rum natten till måndag (svensk tid), och det mest oväntade var nog att den så favorittippade banbrytaren till filmäventyr, “Avatar”, inte vann i särskilt många kategorier, förutom kategorierna som prisar det visuella, vilket är ett beslut jag stöttar. Det är främst inom dessa områden "Avatar" är en slagtålig kämpe.
En icke förvånande prisning var dock att Christoph Waltz fick ta hem ännu en välförtjänt statyett för sin minst sagt minnesvärda prestation i “Inglourious Basterds”.



Valet av Steve Martin och Alec Baldwin som värdar möttes av någon anledning av viss skepsis när förhandssnacket tog fart, men de sköna gubbarna gjorde bra ifrån sig, under sina rätt få minuter.
Alec Baldwin har funnits med i gamet länge men har blomstrat ut i sin personliga prägel först på senare år.
Först som berättarröst i “The Royal Tenenbaums” och senare som skönt dryg översittarchef i “Och så kom Polly” och “The Departed” (har inte sett mycket av “30 Rock” än). Steve Martin har å andra sidan inte gjort så mycket minnesvärt de senaste tjugo åren, bortsett från den rätt härliga “Bowfinger” gentemot den lika borttappade Eddie Murphy. Med rätt material kan dock de lite avdankade komedistjärnorna få lysa ett tag till. Till exempel Chevy Chase, som enligt egen utsago fått sina bästa recensioner på flera decennier i och med sin biroll i den sköna komediserien  “Community”.



Men för att återvända till galan:
Sandra Bullock fick lite oväntat en huvudrolls-Oscar, med konkurrens från självaste Meryl Streep (knappt okänd deltagare i dessa sammanhang). Särskilt härligt är att Bullock personligen tog emot sin Razzie Award (den distinkta motsatsen till Oscar) kvällen innan, för en film som uppenbarligen inte var en Oscar-favorit. Ostiga, romantiska komedier är sällan guldmansmaterial.
Pris för bästa manliga huvudroll gick hursomhelst till den störtsköne Jeff Bridges för en prestation i en film som ger sken av en musikalisk “The Wrestler” (som jag ännu ser fram emot att se) och som verkar vara en film helt i min smak.


"The Dude", "His Dudeness", "El Duderino"...

En annan, som enligt trailern att döma, verkar väldigt lovande är vinnaren av Bästa Film - “The Hurt Locker”, vars regissör också tog hem en guldgubbe, och fick den tveksamma äran (först nu, 2010?) att bli den första kvinnliga regissör att ta hem en Oscar.

Andra inslag som jag älskar med de här sammanhangen är de proffsiga filmmontagen. I detta fall var det först en tribute till den i fjol avlidne John Hughes som ägde rum, presenterat av Brat Pack-ikoner som Judd Nelson, Matthew Broderick och Molly Ringwald  (var tog min barndomsfavorit Emilio Estevez vägen?) med klipp från “Breakfast Club”, “Pretty in pink” och andra 80-talsklassiker signerade J. Hughes.



Ett annat saftigt moment var ett välklippt collage av klassiska skräckfilmer (“Psycho”, “Exorcisten”, “The Shining” etc.) som dock avbröts av nåt klipp från “Twilight”. What the ffff…..!!!?

Sammanfattningsvis var det inte en lika hålligångig gala som förra året, då värden Hugh ”Wolverine” Jackman bjöd på överraskande sång-och-danstalanger, eller för all del, den så mycket mer avslappnade Golden Globe-galan, men dock lyfte den upp mina ögonbryn än mer för ”Crazy Heart” och ”The Hurt Locker” och förhoppningsvis höjer prisutdelningen uppmärksamheten för vinnaren av bästa dokumentär, delfinslaktsdokumentären ”The Cove”.
Inte den mest sinnessjukt underhållande, inspirerande och fantasieggande filmgalan, men som vanligt, klart värd några timmars uppmärksamhet...