A V A T A R
Kategori: Allmänt
”The Terminator”, ”The Abyss – Avgrunden”, “Aliens”, ”Terminator 2 - Domedagen”, ”True Lies”, ”Titanic”. Och sedan efter tolv års tysthet, om man bortser från ett par måttligt uppmärksammade djuphavsdokumentärer, blev det dags för “Avatar”. James Cameron är en som inte brukar spara på krutet när han väl levererar, och han är extremt mån om detaljer. Kostnaden för hans filmer har en tendens att bli rekordhöga, men så brukar intäkterna också täcka utgifterna i slutändan. Han är vår tids kanske största actionregissör, framförallt för oss som har rätt svårt för Michael Bay. Så när han nu är tillbaka är det med höga förväntningar hos publik och kritiker och med tanke på hur många miljarder ”Avatar” redan har spelat in, får man erkänna att han har gjort det igen.
Sam Worthington spelar soldaten Jake Sully som förlorat användningen av sina ben, men får en ny chans när hans närmast identiske bror gått bort. Vetenskapsmän likväl som militären vill av olika anledningar infiltrera den mytomspunna planeten Pandora, med sitt unika ekosystem, förtrollande landskap och (enligt militären) fientliga urbefolkning – de tre meter långa Na’vi. Forskningen har utvecklat möjligheten för en människa att träda in i en framavlad Na’vi, om DNA matchar, och Jake får ta över sin brors uppdrag att bli en av det blå folket. Forskarna vill lära sig om ekosystemet och de möjligheter denna annorlunda värld erbjuder medan militären i gammal god ordning vill skövla och länsa planeten på tillgångar. De vill att Sully ska finna Na’vis svagheter, men naturligtvis lär han sig om stammen och blir mer och mer en av dem. Han träffar en flicka, sedan stammen och en snubbe som är extra tveksam mot honom i början men som så småningom övertygas och mjuknar när Sully utvecklas som Na’vi. Sedermera avslöjas såklart Sullys uppdrag och ursprungliga intentioner och hans förkastas av tjejen och hela stammen. När slutstriden står för dörren tvingas han välja sida. Gissa hur det går…
Här har vi det negativa i ”Avatar”. Storyn följer en mall och är otroligt förutsägbar. En berättelse av denna sort är nog äldre än Dödahavsrullarna och har på film setts i bland annat ”Dansar med vargar”, ”Pocahontas” och ”Den siste samurajen”. Men samtidigt är det ju en klassisk och funktionell mall och man är villig att till stor del förlåta den när slutprodukten är så hänförande och proffsigt gjord som ”Avatar”. Man tas verkligen med till en ny värld, som man dessutom tror på, trots all ”King Kong”-inspirerat djur- och växtliv. Detta är en planet bebodd av varelser som kan beskrivas som flygande drakar, dinosaurieliknande pansarnoshörningar och ilskna, pälsbestulna hundar.
Som sagt har Cameron ett gott öga till detaljer och detta är verkligen en film som är gjord för den stora vita duken. Datoranimationerna är kanske de bästa som setts och imponerar gång på gång, men inte så att man blir helt slutkörd och kopplar bort helt. Cameron kan också sin action - det är bäst det om man har ”Terminator 2” och ”Aliens” i bagaget - och levererar framförallt i slutstriden mellan människornas militär och Na’vi.
Storskurken är en stenhård Stars and Stripes-överste med stark vapenfetischism och blodtörst. Han görs till en stereotyp karikatyr, men en effektiv sådan. En gångbar symbol för den fulaste sidan av USA och landets tveksamma utrikespolitik. Ingen kan heller missa de klara parallellerna till amerikanernas massmord på indianerna, vilka Na’vi-folkets livsstil och filosofi är starkt influerade av. Cameron ska ha beröm för att han inte låter de stöddiga, vapenkåta amerikanerna gå hem med äran i behåll och flaggan i topp, utan låter de intellektuella, eftertänksamma och kunskapstörstande framstå som hjältarna i historien.
Tyvärr såg jag inte ”Avatar” i 3D, vilket kanske hade förhöjt upplevelsen ytterligare, men det är ändå en film bör upplevas på bio.
Välkommen tillbaka, James Cameron! Var nu lite hygglig och vänta inte i 12 år tills nästa gång...
