Hästpojken - Från där jag ropar
Kategori: Allmänt
Vid början av 2008 trädde ett nytt svenskt rockband in på scenen, bakat på ingredienser från Bad Cash Quartet och Broder Daniel, och med en inom en snar framtid lysande soloartist (Joel Alme). Det omtalade Göteborgssoundet användes ofta som en beskrivning av bandets sound och de lät ungdomligt trotsiga, smutsiga och skräniga. Texterna blandade ganska rättframma textrader som “Inatt så vill jag va helt ny, inatt så vill jag vara din” eller varför inte “Men då och då så kan nåt vackert växa upp, som en blomma ur en cancerkropp”, med mer yrvakna och bakfulla, men icke desto mindre poetiska fraser, som “Jag vaknar och känner mig trött och till och med lite full”. Det ruffa, punkiga och lite fula fick dock låta sig vänta på en tydlig motpol tills den nya “Från där jag ropar” fick ta plats i skivbackarna.
Alla de som räddes det alltför skräniga fick en ny chans och fick, vare sig de vill det eller inte, omvärdera bandet. Skillnaden på de båda plattorna är enorm, i alla fall soundmässigt. Det är långt ifrån lika mycket genomskärande gitarrer och yrt ös på den nya skivan. Allt är desto mer pianobaserat och lättlyssnat, men aldrig på bekostnad av musikens udd. Texterna är fortfarande av samma natur och det är just detta möte mellan ruff, otvättad lyrik och vackra melodier med mer melodiösa och ABBA-aktiga pianoharmonier, som lyfter Hästpojkens nya alster till nya höjder. Recensenten Anders K Gustafsson skrev:
”Döende dandys låter de som fortfarande, som om de springer mot ett mötande tåg med ett vinglas i handen.” En mycket träffsäker beskrivning.
Förstasingeln “Gitarrer & bas, trummor & hat”, som blir innerligt storslagen och oförlåtligt mäktig efter några lyssningar, är ganska talande för den nya skivans riktning även om smått olika sound och rytmer får plats. Ett annat guldkorn är en smått annorlunda kärlekslåt med den underbara titeln “Katarina är ett hål”, med den försonande textraden “Även om livet är för jävligt ibland, så kan vi ju lära nånting viktigt av varann”, vars förenande refräng verkar så uppriktigt anpassad till brustna pop-hjärtans medvrål på sommarfestivaler runt om vårt land. Slutraden spikar dock fast låten rejält: “Och tankarna värker som en cancer ibland, men nånstans så tror jag vi kan ro det här iland”, sjunget med ett slags blödande desperation som också avslutar skivan i titelspåret:
“Det finns inget som binder oss samman här.”
Bra hjärta och smärta-pop är inget nytt i musik-Sverige men av denna uppriktiga och odiskutabelt äkta sort är det desto mera sällsynt och människor som någonsin känt en liten del av hjärtat bulta för Jumper, Håkan, Krunegård eller till och med tidiga Uggla, bör ge denna vackra platta en chans…
