Det känns fint. Jag har varit hemma i några timmar nu... Välkomnades på Svågertorp av pappa och Sofia, och sedan bar det vidare mot Svedala och McDonald's drive-thru. Till det mumsiga käket (hade bara ätit lite spagetti vid lunchtid) bjöds det på ett par snapsar och hemkänslan började infinna sig. Vi uppmanade också hemmabion att spänna musklerna med lite live-DVD:er av Bowie, Springsteen och Queen. Fedenajs!

Det är en ganska märklig känsla. Allt har inte riktigt fallit på plats ännu. Det känns bekant, alltihop, men samtidigt känner man sig lite handikappad. Verkligen en omställning! Som om man somnat in i 10 veckor och plötsligt vaknat upp igen. Sannerligen två helt olika världar. I den ena har man en ständigt fascinerande storstad med en ny, och helt på egen hand upprätthållen livsstil och standard, med en ny sorts ansvar, samt en kluns nya vänner. I den andra har man det härliga hemmet, med familjen, de gamla kompisarna, den klanderfria maten och de invanda uteställena. Två helt olika universum som inte binds ihop av något annat än mig själv och mina intryck. De vore en lyx att kombinera de två men jag vet inte riktigt hur det skulle gå till. Det sköna med London; ett nattliv som alltid är vaket och ständigt bjuder på nya möjligheter och överraskingar, butikerna och affärerna som fan aldrig tar slut hur långt man än går och pubarna som får en att känna sig som hemma vare sig det är torsdag, lördag eller måndag.
Det sköna med Sverige; det äldre gänget kompisar, familjen, uteställena man på sätt och vis växte upp med, närheten till "the original home" och allt det man har hållit kär det första tjugotalet åren i livet. Att få de båda samtidigt verkar omöjligt, tyvärr. En del av mig vill få ett jobb nån jävla gång, flytta till Malmö, sköta mig själv i en lägenhet och låta den musik som bubblar inom mig få utlopp vid sidan om. En annan sida vill (säkert snart) tillbaka till en sådan grandios storstad som London och ha ett härligt liv där, med allt det den staden innebär. Svår kombination, det där.
Just nu är det dock bara gött att vara hemma. Närhet till alla personliga tillhörigheter och en sängmadrass som man bara sjuuuunker ner i. Visserligen sov jag gott nästan alla nätter i mitt rum på Portia Way, men man kände dock lite fjädrar eller nåt i madrassjäveln. Jag har även vant mig vid att kunna rulla fram och tillbaka utan att riskera att trilla ur bädden, dubbelsäng som jag ju vant mig vid, så i all sin mjukhet är ändå smalheten i min egen säng ganska irriterande. Får se hur övergången går...

Imorgon (söndag) packas det upp, mamma kommer hem från sin lilla kompisresa i Småland, och sen ska min kusin Lucas 18-årsdag firas. På kvällen, eller snarare måndagsmorgonen vid 3:00, är det åter dags för MTV:s VMA med Russel Brand som programledare. Förhoppningsvis, och förmodligen, blir det lika bra som förra gången, där dock efterdyningarna gjorde mig rätt irriterad. Visst har herr Brand en vass tunga och ett ibland, i vissa amerikaniserade öron, okonventionellt och politiskt inkorrekt (låt den termen dö!!) sinne för humor men när pressen dagen efter hojtade i ett ramaskri om hur han hade "hånat" fucking jävla Jonas Brothers genom att driva med dera avhållsamhetsringar och dessutom dragit ett par skämt om hjälten George W. "retarded cowboy" Bush och hans fläckfria meritlista, då kokar det fan lite i blodet. Men när MTV insåg hur stor publicitet det hela drog hem så tänkte de nog två gånger. And now he's back. Nice. Det hela sänds lite väl sent men går i repris vid olika tidpunkter under veckan. Får se om jag kan hålla mig.

Brand on Bush...
"We were very impressed. We thought it was nice of you to let him have a go, because in England, he wouldn't be trusted with a pair of scissors."