Oooh. Hård dag. Typ. Trodde att jag, liksom igår, skulle få åka hem vid lunchtid och arbeta hemma, men missförstånd kom i vägen och jag fick stanna kvar. Utan lunch. Det blev ett par knäckebröd och magen fortsatte envist att kurra. När jag väl kom hem, med hjälp av buss via Bara med byte i Klågerup, anföll jag, likt en blodtörstig vampyr, en portion spagetti och köttfärssås som lagrats i kylen. Kändes ju rätt bra!
Skönt med onsdag! Alltid gutt att vara halvvägs till helgen. Förra helgen var förresten lyckad! På fredagen blev det tacos och TV-tittande hos en sömnsvulten Chandra och på lördagen blev det tillsammans med Alex, Poffe, Emil och Ida mexikansk restaurang, Laserdome, förfest och KB! Det senare dock endast i sällskap med Emil, vilket var nog så trevligt! Träffade där även Niclas och min kusin Martin, vilket var ett bra tag sedan.
På "jobbet" går det väl an, antar jag. Det hela har förlorat sin fräschör men man har ju nåt att göra. Sägs det. Börjar trötttna lite, faktiskt. Lite varierande arbetsppgifter, men det är ganska trist för tillfället.

"Curb your enthusiasm" har ju dragit igång igen och äntligen har det tredje avsnittet, och därmed den på sätt och vis fiktiva "Seinfeld"-återföreningen tagit sin början. Och vilken njutning det är, för en "Seinfeld"-knarkare som undertecknad. Den, framförallt i "Curb", så socialt handikappade Larry David, som ju inte bara fungerat som underlag till karaktären George Costanza, utan även jämte Jerry Seinfeld skapade just "Seinfeld", är en ren njutning att se jämte sina gamla kollegor. "Seinfeld" var annorlunda och våldsamt intelligent jämfört med ALLT annat inom amerkansk komedi, eller komedi överhuvudtaget, när det kom. Det fokuserade på intressanta och roande små detaljer i vardagen, och var våldsamt kul emellanåt, och ett mästerverk och en legend i TV-komedi-sammanhang. Fortfarande älskar jag serien.
Larry David hoppade av mot slutet och skapade sin egna HBO-serie - "Curb your enthusiasm", eller "Simma lugnt, Larry", som SVT döpte den till. Element från "Seinfeld" kändes igen men det hela var som en mer realistisk, rå och ofiltrerad version av den förra kultserien. Larry fungerade/fungerar som en förlängning, en smärre överdrift, av sitt riktiga jag och påpekar helt ärligt varenda grej i hans omvärld som stör honom, oavsett om det är fel i sammanhanget. Exempelvis finns det en scen som cirkulerar kring om det på restaurang är okej att börja äta innan den andra fått sin mat. Larry är skithungrig och ger sig inte.
Det lite läskiga är att han så gott som alltid har rätt, även om man skruvar på sig i fåtöljen. En vardags-superhälte! Och eftersom serien producerades/produceras av HBO behövde man inte göra det familjevänligare eller hora efter tittarsiffror utan kunde, och kan, glatt köra på med tabubelagda ämnen och riva svordomsbarriären.



Jag vet inte vilken av serierna som jag älskar mest. "Seinfeld" kom in i mitt liv när jag var runt 12 eller 13. "Curb" gav jag en chans när det började visas typ år 2000, men jag fattade inte grejen. Antar att det krävs en mognad för att komma in i den. "Seinfeld" har ju dock element som kan få även de små att fatta tyckte. På allvar har jag fastnat för "Curb" på senare år, och framförallt berodde det nog på programmet "Ricky Gervais meets Larry David", där de två nutida komedihjältarna pratade komedi i en timme. Finns på YouTube. Titta! Det finns ju kraftiga likheter med Larrys komedi och Rickys "The Office" och "Extras", och det är en form av humor jag verkligen skattar högt. Den realistiska som är smått ifrågasättande av socialt beteende och oskrivna regler. Smått obekvämt och ångestladdat, I like!

Nu ska det beredas en dubbelmacka för stunden, och en för morgondagen...