Såg Alfred Hitchcocks "Psycho" igår, på SVT 2. Jag påmindes om hur mycket som gått förlorat inom den så ofta bespottade genren skräckfilm. Där ingredienser som sadism och "det-var-bara-katten"-effekter gör sitt bästa för att få biopubliken att hoppa högt i sätena kommer jag alltid att föredra, när det kommer till denna genre, filmer som får en att må lite jobbigt i soffan, som får en att skruva på sig och känna att man faktiskt borde vara nån annanstans istället för där, utan att ta till billiga filmknep som till exempel de reda nämnda. Stämningar slår allt. ALLT! Groteska och frånstötande bilder kan vem som helst med en gnutta kreativitet få till, men atmosfärer som förmedlas i filmer såsom "Psycho", "The Shining", "The Others" och för att nämna ett nutida exempel, "Barnhemmet", krävs det lite mer att få till.


Anthony Perkins som Norman Bates i "Psycho".


Denna Hitchcocks förmodligen mest berömda film imponerade mig bland annat för att den stått emot tidens tand så väl. Lite föråldrade backprojection-bilder i bilscenerna var visserligen avslöjande (men rätt charmiga) men annars var det mycket träffande hur otroligt väl en obehaglig film kan hålla i nästan 50 år. Jag hade bara sett den en gång för rätt många år sedan men satt ändå och våndades över hur det skulle gå, även om jag mindes ungefär vad som skulle hända.

En annan Hitchcockfilm som dock inte kan klassas som en skräckis, men som jag skattar väldigt högt, är "Studie i brott" ("Vertigo") från 1958, som SVT visade för cirka 2 år sedan en lagom sen kväll, och som tog mig på bar gärning. Jag såg i tidningen en Hitchcockfilm med fem Aftonbladet-plus och tänkte att jag skulle ge den en chans. Och vilken jävla tur att jag gjorde det!



Filmens synopsis avslöjar egentligen för mycket men kortfattat handlar dem om den före detta snuten Scottie (James Stewart) som anlitas som detektiv av en gammal vän som misstänker att hans fru är besatt av en sedan länge bortgången släkting. Scottie fattar emellertid tycke för den vackra kvinnan, spelad av Kim Novak, och berättelsen tar sig mycket oväntade vändningar och bringar en förtrollande, vacker, romantisk, spöklik och väldigt obekväm stämning ju längre filmen pågår och stannar hos en ett långt tag. Man blir sannerligen inte klar med filmen efter en visning och de sägs vara Hitchcocks mest analyserade film, och det kan jag förstå. Se den, för fan!
I övrigt har jag inte sett så många Hitch-filmer, endast "Fönstret åt gården" och "Fåglarna", men fler lär det bli.
Gammal är äldst...