Bilvraken och tistlarna

"Miami Vice"-snubbarna hade ett par skjutjärn, lite attityd och lagen på sin sida. "Magnum" hade likaså samt en mustach på överläppen. "MacGyver" hade lite laid-back attityd samt ett gem, ett gummiband och lite krut. Okaaaj, en del uppfinnesrikedom, det må så vara, men visst är detta decennies TV-hjältar något mer odefinierbara. Gråzoner, is what I'm talking about. En riddare i skinande rustning på en vit häst - vilken underbar sagobild av dessa drakdödande hjältar i våra stryktåliga sagor, men fanimig vad givande det är är när även verklighetens människor, med brister och fel, porträtteras i våra nutida historier. Det har förmodligen en hel del att göra med att alla mina nutida favorit-drama/thriller/actionserier skapar karaktärer i gråzonen. Här är det inte David och Goliat. Stålmannen och Lex Luthor. Eller Spindelmannen versus den där The Green Goblin eller "Eric-från-That-'70's-show-covered-in-black-shit"-grabben. Mångfacetterade människor med komplicerade problem. Fan vad jag uppskattar denna sort av drama-television!!

Lååååååt oss börja nånstans...
Jack Bauer är en jävla kille! Denna man jobbar för Amerikas CTU - Counter Terrorist Unit, ja ni fattar! Hans jobb kommer i vägen för hans relation till sin fru, sin dotter... ja hans liv utanför jobbet. Mycket går förlorat på vägen. Hans frus liv, relationen till sin dotter, han tvingas av terrorister sättta en kula i huvudet på sin chef (drömsituation för många, I guess) och mycket mer av detta slag. Tortyr (knäcking av fingrar, skottsalvor i ibland oskyldiga knän) blir nödvändiga mål för att besegra ondskan som porträtteras i "den stora bilden" för att nå målet och rädda den 24 timmar långa dagen.


Jack "Kiefer Sutherland" Bauer.
En tuff fucking S.O.B. med nåt så in i helvetes långa arbetspass!


En annan kille jag vill sätta i denna kategorin är den kanske bästa TV-karaktären någonsin, in my book!
Jag talar om the man, the myth, the legend - Al Swearengen.
I början tänkte jag: "Vilken kvinnospottande, backstabbing, vidrig jävel!"
Efter ett par episoder började man, mot all förmodan, gilla den jäveln! En mördande, kallblodig hallick som han var började man, ja faktiskt, älska den karln efter ett tag och i denna stund finns det ingen TV-karaktär jag håller högre, ta mig fan! I vissa scener är han mörk i själen och ondskefull som Satan själv, och girig av tanken på allt det guld som de naiva guldgrävarna har i sin snara ägo, men vid vissa sällsynta tillfällen, lyser en sorts mänsklighet upp, och i de fallen är det vackrare än någon övertydlig kärleksförklaring eller något löfte till "the flag" som någon TV-karaktär någonsin givit i från sig.
Den grymme Ian McShane har inte ryckt åt sig ett rykte liknande sina medtävlande från samma generation (Keitel, Pacino, DeNiro) men trots sina inhopp i, i och för sig, trevliga, nutida komedier som "Hot Rod" och "Kung Fu Panda" hoppas jag han blir ihågkommen som den kraftigt komplexe Al Swearengen.
Se bara på det här inspirerande talet från the one and only - "Deadwood":

http://www.youtube.com/watch?v=z2Q7YRDL90E


Att efter en förolämpning mot sheriffen blivit halvt ihjälslagen
med blod bubblandes ur Gud vet vilka kroppsöppningar deklarerar
denna sjuhelvetes hårding yrt till de i lägret, via diligensen, nyanlända:
"Welcome to fucking Deadwood!" Hard as flint!


En annan som förtjänar att nämnas i detta inlägg är Dexter. De flesta vet väl vid detta laget att denne är en så kallad blodanalytiker hos Miami-polisen som hjälper snuten med blodstänk- och spår när hjälp sökes, men vid nattetid uttrycker sin lust i smått.... morbida fomer. De sortens brottslingar som polisen inte lyckas få tag i tar denne, av naturen dödslustande, snubbe hand om. Michael C. Hall lyckas i detta Showtime-producerade guldkorn göra vår kallblodige och utan känslor levande människa till en karaktär av kött och blod. I den tidiga barndomen såg  han sin mor mördas brutalt och lärde under uppväxten att kanalisera sitt hämndbegär med hjälp av sin fosterfar som gav honom ett system att kontrollera de blodiga lusterna och ge dem ett utlopp som gynnar rättvisan. När Dexters synder i andra säsongen började komma i kapp honom blev jag så jävla uppjagad (och faktiskt illamående!!) av nervositet att jag ville sticka ifrån TV:n.
Men det gick... ICKE!!! Se!




Jag har nämnt mina största favoriter i den extremt breda genren action/thriller/drama och har en stackare kvar.
Jag påbörjade nyss ännu en genomgång av HBO/BBC:s "Rome" och gosse, vad bra det är.  Utan att förminska seriens värde är det den sortens underhållning man skulle kunna sätta igång på storbilds-TV:n i bakgrunden på en fest!
Och en visuell fest är bara början... Oooh, vad jag älskar denna serie! Ett glas rödvin till detta, eller "Jag, Claudius", är som ett glas whiskey till "Deadwood", eller en mjölkdrink typ White Russian till "Clockwork Orange".
Ett fantastiskt möte mellan rörliga bilder och ljud och en vag förändring av sinnena med hjälp av alkohol.
Nåväl, för att återvända till huvudämnet...



Lucius Vorenus är en "soldier's soldier" som inte kan mer av världen eller mänskliga relationer än krig, krig, krig!!
Han har sina principer och tar fasta på dessa till fullo. Hans sedermera bästa vän blir den underordnade soldaten Titus Pullo, en levnadsglad man som utöver sina intressen för vin och kvinnor endast har "dödande" som merit och kunnande på sitt CV. De båda är väldigt olika men gör fruktandvärda gärningar, oavsett om det ligger i deras natur eller om det är ett via uppfostran påklistrat heders- och mansideal.
I TV:s barndom, eller för all del, även in på 90-talet, har bilden av hjälte VS. skurk, varit onyanserad, men med hjälp (?) av händelser som 9/11, och USA:s tvivelaktiga intåg i Mellanöstern, med allt som det har fört med sig, har vi kanske lärt oss att se våra medmänniskor i något annat än färgskalorna svart och vitt. Det hoppas jag, fan! Och med hjälp av på det på pappret så "politiskt inkorrekta" TV-serierna kan vi kan skaka om i skallen på den hjärntvättade TV4-publiken!



OBS!
TV4 figurerar blott som en symbol för mitt hat för fördummande program som "Idol", "Let's Dance" och det där jäääävla "Talang"! Ja , släpp skiten på skiva också! Det svalde man ju vid 10 års ålder med när "Sikta mot stjärnorna" härjade! Yippeeeeee!

Japp, nu blev jag bitter!

*Harkel*