Bilvraken och tistlarna

I veckan gjordes en kulturgärning, som avslutades idag! Jag plöjde igenom "Alien"-serien för att se och giva en någorlunda nyanserad granskning över denna fascinerande filmserie. Ettan och tvåan har setts ett antal gånger medan trean och fyran bara setts en gång vardera tidigare.




1979 kom "Alien". En science fiction bara två år efter megascuccén "Stjärnornas Krig" var ganska kaxigt men skilde sig på ett av flera sätt genom att vara mer av en rysare i rymden, än en äventyrlig action i rymden, som nämnda "Stärnornas Krig". Vissa beståndsdelar förblev intakta, såsom rymdskepp som icke representerade en given, slipad och grann framtidsvision utan verkade smutsiga, kantstötta och svårstartade (Han Solo fick ibland dänga en näve i Millennium Falcon för att den skulle starta).
Besättningen på Nostromo betedde sig som människor beter sig, och drog inte till med ansträngda macho-oneliners. Just det realistiska samspelet mellan karaktärerna gjorde det hela så mycket mer trovärdigt än om besättningen hade muttrat förutsägbara repliker såsom det förväntas i en film av den sort som denna unika baby skulle föda...
För er icke invigda kan man kortfattat sammanfatta handlingen med att fraktskeppet Nostromo får en signal från en främmande farkost och via detta nödrop tvingas landa på en främmande planet för att utforska det hela. En del av besättningen utforskar signalen och springer på en enorm övergiven rymdfarkost som har lämnat ifrån sig en samling ägg/puppor. En av dessa puppor öppnas och ett jävligt otrevligt väsen hoppar upp och fäster sig vid Kanes (John Hurt) ansikte och han föres snabbt tillbaka till skeppet. Han får detta ting röntgat men man förklarar lite tveksamt och luddigt att denna kvävande mask antagligen hjälper honom att andas genom den tentakel som slingrar sig ner i hans hals.



Sedermera visar det sig, med hjälp av en vid det här laget både sönderparodierad och klassisk scen, vara nåååågot allavarligare. Denna slemmiga varelse har ej velat Kane något väl utan... vid en trevlig middag då stämningen är gemytlig och alla mår sitt bästa börjar Kane plötsligt hosta och må allmänt skit. Efter en del strul och jävelskap i buken gör en ganska osöt filur med underbett entré, genom att  tränga sig igenom skackars Kanes bröstkorg, för att sedan låta de små benen löpa och försvinna bort i Nostromos dunkla korridorer...


"You talkin' to me...?"


Detta fortlöper som en klassisk slags skräckfilm där en efter en tas av daga av ett monster döljt i mystiskt mörker, men detta är ett exempel som på sitt egna sätt är nyskapande i sin genre och på nåt sätt ganska unikt. Det är något visst att frukta det som finns i mörkret, då det är en psykopat med yxa eller liknande, men det hela blir mer skrämmande när det är ett monster utan känd bakgrund och agenda. Detta jävelskap verkar vara framavlat av evolutionen i syfte att döda allt i sin väg och fortplanta sig. Och vad fan har vi simpla jordbor att sätta emot det? Well now!
Slaktarprocessen som följer innehåller flera ikoniska scener, som den där den lite väl pliktskyldige Ash (Ian Holm) visar sig vara allt annat än en människa, samt Ripleys (Sigourney Weaver) slutgiltiga uppgörelse med varelsen, där hon cementerar sin karaktär som den första feministiska actionjälten i en (kommande) mainstreamfilm.



Hela sju år senare fick den begåvade James Cameron ("Terminator 1 och 2" samt "Titanic") filmbolaget han hade i ryggen att släppa efter och leverera en av de erkänt bästa uppföljarna som någonsin gjorts, tillika en av världens bästa actionfilmer! Tvåan fick den enkla och fullt logiska titeln "Aliens".

Sigourney Weavers hjältinna Ripley hade vid det här laget legat nedsövd i frysboxen på Nostromos räddningskapsel i ett halvt decennium och får efter sitt uppvaknande stifta bekantskap med diverse byråkrater, som vill att hon ska agera rådgivare på en planet de nyss förlorat kontakten med. Den planet som hon, enligt den fyndiga undertiteln till originalfilmen, fått en "åttonde passagerare" till sitt hem tidigare.
Motvilligt beger hon sig tillbaks, tillsammans med ett gäng störtstöddiga marinsoldater som trotsigt rynkar på näsan när hon berättar om sina erfarenheter med den minst sagt våldsamma livsformen hon stött på.
En stund efter landning på den drabbade planeten är de inte fullt så "cocky".
James Cameron-favoriter som Bill Paxton, Jenette Goldstein och Michael Biehn (själva hjälten i "Terminator") utmärker sig tillsammans med androiden Bishop (Lance Henriksen) som visar sig besitta mer mänsklighet än de faktiska människorna!
Här snackar vi en actionrökare med ett saftigt grepp om avtryckaren tillsammans med en rejäl portion nervpirrande skräck. Aldrig har väl blippande punkter på en GPS varigt lika nerviga som här!
"Game over, man!"
... eller varför inte den helgjutet klassiska repliken då Ripley ertappar alienhonan med att jaga lille Newt:
"Get away from her, you BITCH!".



Efter dessa två mästerverk borde man tagit stopp. Trean regisserades måhända av en kille som sedermera skulle bli en av Hollywoods giganter, nämligen David Fincher ("Fight Club", "Seven", "Zodiac").
Om man ska klandra honom eller det förstå-sig-på-iga filmbolaget kan vara svårt att veta men faktum är att "Alien 3" faller en grov bit bakom de övriga i filmserien. Man börjar filmen, lite väl djärvt, med att förklara Ripley som den enda överlevande från förra filmen. Därtill har man inte särskilt många intressanta karaktärer. Dessutom gör Weaver inte så hemskt bra ifrån sig jämfört med tidigare alster och man undrar litegrann om inte checken klirrat ljudligare än manuset för denna mediokra sci fi-rulle. Som lök på laxen för detta inte särskilt engagerande äventyr så är det lååångsamt och långtråååkigt och man bryr sig inte särskilt mycket om det gäng vidriga fångar på det isolerade fängelse som filmen utspelar sig på. Man kan inte klandra en människa som nickar till till denna rulle (som jag gjorde, men jag ryckte pliktkänsligt upp mig igen). Dock kan man gnälla på andra element. Det är i och för sig en stark känsla av repititon som genomsyrar handlingen - en skock vettlösa hjon ränner genom korridorer och viftar med armarna tills ett människokännande rovdjur med underbett gör slut på lidandet - men den egentliga fienden till filmen är tempot och tråkigheten. Filmer av denna sort har gjorts förut och kommer fortsätta att göras (monster som dödar människor är en outtröttlig genre) men denna film är dyster, deprimerande och sövande. Aldrig meeeer!!!


Kvart-i-tre-ragg på KB...


Den fjärde och hittills sista filmen i serien (om man inte räknar spin off-filmerna "Alien vs Predator" & Co) är "Alien: Resurrection" från 1997. En film som fått oförtjänt dålig kritik, i mitt tycke. Visst befinner den sig i så gott som ett annat universum än de två första filmerna, inte bara geografiskt, men den har ändå flera kvaliteter.
Jag kan inte utan att avslöja för mycket meddela att Ripley tog sitt eget liv i förra filmen, och i denna har forskare avlat fram en klon av denna seglivade dam. Ett gäng, med sköna skådisar som Ron Perlman och Winona Ryder, går i hamn på ett skepp för att leverera exemplar (människor) som utan deras vetskap ska användas som puppor för en viss livsform som den klonade Ripley råkade bära på 200 år tidigare. Gissa vad som händer...

Handlingen må icke vara originell och en kraftig del av dialogen är pinsamt värdelös ("Who do I have to fuck to get off this ship?") men ta mig fan om inte filmen är hyfsat engagerande och actionscenerna ganska gastkramande ändå. Framförallt känns en scen där de överlevande tvingas simma en bit under vatten ganska innovativ, två år innan "Deep Blue Sea", men med snäppet bättre datoranimeringar. Eloge ska man också ge till produktionsdesignen och fotot, som framhäver nåt gotiskt och spännande mörker i det hela...
Sedan är det alltid ett plus att Brad Dourif är med. Killen fick sitt genombrott som Billy Bibbit i "Gökboet" 1975, och har sedan glänst som Chucky i "Onda dockan" (fortfarande osedd), Grima Wormtongue i "Sagan om de två tornen" och som doktor Cochran i ett av TV:s mest vördade och aktade alster - "Deadwood".
Den fjärde filmen i "Alien"-serien må inte vara värdig att slicka stövlarna på "Alien" eller "Aliens", men är på egna fötter en rätt hyfsad actionrysare.



Jag rekommenderar utan reservation "Alien" (1979) och "Aliens" (1986") men efter det kan jag bara råda de väldigt intresserade att fortsätta. Trean är en sövande besvikelse och fyran en okej actionthriller på egen hand, men ganska blek bredvid de mästerliga två första...´

"In space, no one can hear you scream..."