Igår var det äntligen dags för årets mest efterlängtade film! Jag begav mig vid 19:30-tiden mot Whitechapels biograf Genesis Cinema, där Linus, Edwin och Cissi väntade. Efter en lite påfrestande väntan med reklam och skit släktes salongen plötsligt ned och förväntingarna var på topp. Efter den ytterst mediokra "Death Proof" var jag ändå stark i min tro till Quentin Tarantino, särskilt efter de imponerande trailrarna till filmen. "När QT tolkar WW2 kan ju inte gå fel", tänkte jag. Och så rätt jag hade...

Det hela börjar med att den charmige men oberäknelige SS-översten Hans Landa (Christoph Waltz) tillsammans med sitt nazi-entourage anländer till en gård på den franska landsbygden för att konversera med en mjölkbonde, som kanske/kanske inte gömmer judar i sitt hem. Denna scen, tillsammans med flera andra i filmen, är lååång men hålls vid liv av en tät dialog och en spänning som stiger för varje sekund. I en Tarantino-film vet man att vem som helst kan dö när som helst, och inte nödvändigtvis på ett gulligt sätt. En annan scen, som nog är filmens mest spännande, utspelar sig i en källarpub befolkad av nazister och några spioner förklädda till nazister. Tyska öron upptäcker emellertid en märklig accent från en förklädd engelsman. Stämningen kokar och det är omöjligt att veta hur scenen ska sluta. Den som har övertaget i situationen är den mest sårbare minuten senare. Skickligt fimmakeri!
Nåväl. En av mjölkbondens döttrar från första scenen, Shosanna, lyckas med nöd och näppe ta sig ifrån den utdömda platsen och fyra år senare äger hon en fransk biograf under annan identitet. På denna biograf ska en krigsfilm som hyllar nazistiska ideal visas, och denna kväll kommer flera av Tredje Rikets höjdare att närvara. Tid för hämnd...

En annan historia i filmen följer ett gäng amerikanska judar, "The Basterds", vars uppdrag är att innanför fiendens linjer döda nazister, och på ett apache-liknande sätt skända deras kvarlevor och skalpera dem, för att sprida skräck i den tyska armén. Under leding av Aldo Raine (Brad Pitt) ger "bastarderna" Hitler en fruktansvärd huvudvpina och en myt växer om deras diaboliska hantverk. En vändning sker när gänget får nys om den speciella kvällen på den franska biografen, med hjälp av den vackra filmsstjärnan/spionen Bridget von Hammersmark (Diane Kruger). Planer smids...






Detta är Tarantino i ypperlig form! Laddad dialog, täta scener, minnesvärda karaktärer, otroligt soundtrack, svart humor och oförutsägbara våldsamheter. Tarantino är verkligen en man som dansar till sin egen pipa, och om han får en ball idé slänger han in den, som till exempel den korta bakhistorien till Hugo Stiglitz, den mest mytomspunne av "The Basterds". Skräckfilmsregissören Eli Roth är också en som fyller sina skor väl, som Donny Donowitz, "bastarden" som mer än gärna avrättar nazisvin med sitt basebollträ. Och Brad Pitt, som ju förutom att vara en pretty-boy, är en skådis att räkna med. Han gör vid sidan av Waltz (som den komplexe nazisten Hans Landa), den roligaste insatsen. Hans sköna underbett och tjocka Tennessee-accent är en ren njutning. Lustigt är också hur mycket han liknar Marlon Brandos Gudfader vid flera tillfällen.
QT:s soundtrack är såklart läckert som alltid med allt från spagettivästernmusik till David Bowies "Cat People (Putting out fire)" i filmens snyggaste scen.
För er som vill se korrekt uppvisning av historiska händelser, och inget annat, gör er icke besvär. Det här är en saga. Det är inte utan anledning som filmen börjar med orden "Once upon a time in Nazi-occupied France". Tarantino tar en bit av historien som filmats till leda och vänder upp och ner på allt och gör sin alldeles egna alternativa verklighet, och resultatet är magiskt. Man blir chockerad, road, berörd och man skrattar även gott några gånger.
Det är såna här filmer som gör det till en njutning att gå på bio. Sen tröttnar man ju aldrig på att se nazister få på nöten...