Bilvraken och tistlarna

Cirka 2002 chattade jag till och från med en tjej som delade min beundran för svenska musik-under såsom The Ark och Håkan Hellström. Hon tipsade mig om ett slags känslomässigt balsam som liknade den där Håkans, och som inte sällan låg till grund för den matrosbeklädde göteborgarens inspiration och som ofta citerades rakt av till svenska.
Låtar som ”Girlfriend in a coma” och ”There is a light that never goes out” fick mig snabbt att sätta munnen min i kroken, och framförallt texten till refrängen i den sistnämnde.

 

"If a double-decker bus
crashes into us
To die by your side
is such a heavenly way to die
and if a ten-ton truck
kills the both of us
To die by your side

well, the pleasure, the privilege is mine"

 

Bande hette The Smiths. Med en bukett blommor i fickan och ett vokabulär som mer verkade tillhöra Oscar Wilde än Madonna eller Prince, levererade Steven Patrick Morrissey en välljudande örfil mot den ack så trygga Top of the Pops-publiken när Morrissey & Marr och sparkade in dörren till det annars så glättiga 80-talet. En ny sorts pop-idol var född. En beläst, intelligent och militant vegetarisk nörd, som dessutom föredrog att leva i celibat, äntrade scenen och det brittiska medvetandet.

The Smiths erövrade indiepopvärlden som om det inte fanns en morgondag och även om Morrisseys texter och smått kontroversiella publika uttalanden inte föll alla i smaken, måste man fan beundra den jävelns mod.
De hade just slagit stort i Storbritannien och valde att kalla sitt nästa album "Meat is murder". Karriärsjälvmord? Well... No! Rakt upp till förstaplatsen på albumlistan!

Vissa retade upp sig på en miserabel misantrop medan människor med hjärna och hjärta såg en poet med en syrligt svart humor, som kunde sätta ord på alla skalor av det mänskliga känslospektrat. Från handklappande eufori i "Ask" till det lugnande självmordsbrevet "Asleep".
Få popband avhandlade ämnen såsom barnmisshandel och köttindustrin samtidigt som aga gavs åt sadistiska Manchesterskolor och det ärbara kungahuset.
Tomma ord och känslolös, plastig pop fanns det nog av på topplistorna...

"The Queen is dead" (1986) höjde ribban ytterligare och nådde snabbt klassikerstatus. Skivan i fråga anses generellt vara deras magnum opus och röstades nyligen fram till ”The Greatest Album of All Time” av NME.
"Strangeways, here we come" skulle bli deras sista skiva innan gudabenådade gitarristen Johnny Marr hoppade av den framgångsrika skutan under mystiska omständigheter.

 

1988 återkom dock Morrissey, nu i soloversion, med fullängdaren ”Viva Hate” och hans karriär har sedan dess gått upp och ner genom åren samtidigt som hans hängivet trogna fanskara aldrig glömt bort honom, och bara fortsatt att växa.
2004 blev starten på ett nytt kapitel och singlar som ”Irish blood, English heart” och ”First of the gang to die” flög över världen på lätta vingar.
”Everyday is like Sunday” skulle kunna ersätta ”God save the Queen” som Englands nationalsång och ”Your Arsenal” (1992), ”Vauxhall and I” (1994) och "You are the quarry" (2004) är några av de finaste skivor jag har haft privilegiet att lyssna på.
Den mest värdefulla musiken belönar en på olika sätt. Känner man sig hög på livet kan den fungera som en förlängande regnbåge rätt upp i det blå och känner man sig, nere, trött på livet och sitter med ett krossat hjärta i händerna, kan den hjälpa en att samla upp bitarna och limma ihop det aset så gott det går. Den musik som har skapats av Morrissey, solo eller med The Smiths, utgör det bästa bränsle till samtliga syften.
En låtskatt som, på riktigt, räddar liv...

En bra början för den oinvigde:

THE SMITHS
There is a light that never goes out
Panic
Heaven knows I'm miserable now
Cemetry gates
Last night I dreamt that somebody loved me
Reel around the fountain
The boy with the thorn in his side
How soon is now?

MORRISSEY
Everyday is like Sunday
Now my heart is full
Trouble loves me
I know it's gonna happen someday
Hold on to your friends
Why don't you find out for yourself?
First of the gang to die
There’s a place in hell for me and my friends