Några ord om en hjälte
Kategori: Allmänt
Jag vill ägna en kort stund åt att skriva ned några rader om en människa som betytt mer och mer för mig de senaste åren; Christopher Hitchens - journalist, författare, debattör, litteraturkritiker, religionskritiker, fritänkare, offentlig talare av rang.
Hans karriär, som spred sig över fyrtio decennier, tog sitt avstamp i 1970-talets England från en tydlig plattform i vänsterns värderingar. En plats han senare i karriären tvingades omvärdera och fick finna sig inte lika välkommen i, speciellt då han gett sitt stöd till invasionen av Irak. Detta efter att på nära håll bevittnat Saddam Husseins terror och bemötts av vissa invånares tacksamhet mot USA:s invasion.
Christopher Hitchens har under årens lopp framförallt väckt uppmärksamhet vid svidande kritiska korståg mot exempelvis USA:s f.d. utrikesminister Henry Kissinger, den "professionelle lögnaren" Bill Clinton och den brittiska kungafamiljen, för att inte nämna Moder Teresa. Hennes omkringsusande myt (och den skamlösa kyrka som utnyttjade henne) gav han kängor både i skrift och i en dokumentär med den smått uppkäftiga titeln “Hell’s Angel”. Hithcens uttryckte sina tankar om henne väl med orden “She was not a friend of the poor. She was a friend of poverty”.
Just religionen fick finna sig i Hitchens kikarsikte under de senaste åren. 2007 utgavs bästsäljaren “god Is Not Great: How religion poisons everything” (på svenska utgiven under titeln “Du store Gud? - Hur religionen förgiftar allt”).
Hans åsikter om att religion är ett ondskans instrument utan något gott inflytande på världen fick honom extra uppmärksammad på äldre dagar och mången debatt med religiösa auktoriteter lever vidare på YouTube. För att ge sig in i en debatt med denne man fick man finna sig i att antingen vara extremt påläst eller otroligt stark i sin tro. Ingen av dessa egenskaper kunde dock garantera Hitchens motståndare seger, vilket de i min åsikt heller aldrig resulterade i.
För honom tedde det sig totalt obegripligt att dagens människa INTE skulle basera sin världsbild på vetenskap, och på allt som mänskligheten har lärt sig under sekler av utveckling och upptäckter, utan istället sätta sin tilltro till myter från bronsåldern.
Han lyfte fram det absurda och sadomasochistiska i att vilja underkasta sig en folkmordisk, homofobisk, rasistisk, sexistisk och självisk diktator i himlen, som tvingar oss att älska honom för att inte brinna i helvetet. Likt den nära vännen Richard Dawkins fann han att naturen är tillräckligt vacker och fascinerande i sig, utan att behöva ge en intelligent Skapare cred för detta "mirakel".
Yttrandefrihet var en ständigt viktig rättighet för Hitchens. Det blev högst personligt mot slutet av 1980-talet då han offentligt försvarade Salman Rushdie efter att denne fått en fatwa över sig, efter att ha publicerat boken "Satansverserna". Denna heroiska insats för en kollega utmynnade i en livslång vänskap mellan de båda författarna, vilken man kan läsa om i bland annat 2010 års "Hitch-22", Christopher Hitchens memoarer.
I denna självbiografi får man även en bild av mannens bakgrund; hans komplicerade relation till sin mor Yvonne, som sedermera begick kollektivt självmord tillsammans med sin manodepressive älskare; Christophers bror Peter (något av en politisk motpol) och hans distanserade far, ständigt kallad The Commander.
Boken bjuder på flera gripande kapitel, men även lättsammare anekdoter som förtäljer om allt från hans och Salman Rushdies snuskiga ordlekar med titlar på kända litterära verk till den gången då Hitchens blev lätt agad av Margaret Thatcher och en hoprullad pappersbunt.
Han var en man som inte var det minsta rädd för att väcka kontrovers och diskussion och som gärna stod på scen för att skapa livlig debatt med oliktänkande, såvida han inte umgicks med vänner som nämnda Dawkins, författaren Martin Amis, poeten James Fenton eller Johnnie Walker’s Black Label.
Christopher Hitchens drabbades av matstrupscancer runt mitten av 2010 och avled som följd av detta i lunginflammation den 15 december följande år, 62 år gammal.
En både älskad och hatad man, som omvänt många irrationella, mentalt inlåsta människor till rationellt tänkande individer.
Det är förmodligen svårt att hitta någon som delar alla hans åsikter men det är svårt att stå emot hans orubbliga tilltro till det sanna och vackra, hans oefterhärmliga skicklighet i att bygga upp och leverera slagkraftiga argument och hans ohämmat hänsynslösa kritik mot världens hycklare, förtryckare och oförtjänta auktoriteter.
Någon bra människa har lagt upp en serie väl valda klipp under namnet The Best of the Hitchslap på YouTube. Jag föreslår en titt...
Jag vill ägna en kort stund åt att skriva ned några rader om en människa som betytt mer och mer för mig de senaste åren; Christopher Hitchens - journalist, författare, debattör, litteraturkritiker, religionskritiker, fritänkare, offentlig talare av rang.
Hans karriär, som spred sig över fyrtio decennier, tog sitt avstamp i 1970-talets England från en tydlig plattform i vänsterns värderingar. En plats han senare i karriären tvingades omvärdera och fick finna sig inte lika välkommen i, speciellt då han gett sitt stöd till invasionen av Irak. Detta efter att på nära håll bevittnat Saddam Husseins terror och bemötts av vissa invånares tacksamhet mot USA:s invasion.
Christopher Hitchens har under årens lopp framförallt väckt uppmärksamhet vid svidande kritiska korståg mot exempelvis USA:s f.d. utrikesminister Henry Kissinger, den "professionelle lögnaren" Bill Clinton och den brittiska kungafamiljen, för att inte nämna Moder Teresa. Hennes omkringsusande myt (och den skamlösa kyrka som profiterade på denna) gav han kängor både i skrift och i en dokumentär med den smått uppkäftiga titeln “Hell’s Angel”. Hithcens uttryckte sina tankar om henne väl med orden “She was not a friend of the poor. She was a friend of poverty”.
Just religionen fick finna sig i Hitchens kikarsikte under de senaste åren. 2007 utgavs bästsäljaren “god Is Not Great: How religion poisons everything” (på svenska utgiven under titeln “Du store Gud? - Hur religionen förgiftar allt”).
Hans åsikter om att religion är ett ondskans instrument utan något gott inflytande på världen fick honom extra uppmärksammad på äldre dagar och mången debatt med religiösa auktoriteter lever vidare på YouTube. För att ge sig in i en debatt med denne man fick man finna sig i att antingen vara extremt påläst eller otroligt stark i sin tro. Ingen av dessa egenskaper kunde dock garantera Hitchens motståndare seger, vilket de i min åsikt heller aldrig resulterade i.
För honom tedde det sig totalt obegripligt att dagens människa inte skulle basera sin världsbild på vetenskap, och på allt som mänskligheten har lärt sig under sekler av utveckling och upptäckter, utan istället sätta sin tilltro till myter från bronsåldern.
Han lyfte fram det absurda och sadomasochistiska i att vilja underkasta sig en folkmordisk, homofobisk, rasistisk, sexistisk och självisk diktator i himlen, som tvingar oss att älska honom för att inte brinna i helvetet.
Likt den nära vännen Richard Dawkins fann han att naturen är tillräckligt vacker och fascinerande i sig, utan att behöva ge en intelligent Skapare cred för detta "mirakel", och detsamma gäller livet för vilket det vore arrogant och otacksamt att förvänta sig en fortsättning på efter döden.
Yttrandefrihet var en ständigt viktig rättighet för Hitchens. Det blev högst personligt mot slutet av 1980-talet då han offentligt försvarade Salman Rushdie efter att denne fått en fatwa över sig, efter att ha publicerat boken "Satansverserna". Denna heroiska insats för en kollega utmynnade i en livslång vänskap mellan de båda författarna, vilken man kan läsa om i bland annat 2010 års "Hitch-22", Christopher Hitchens memoarer.
I denna självbiografi får man även en bild av mannens bakgrund; hans komplicerade relation till sin mor Yvonne, som sedermera begick kollektivt självmord tillsammans med sin manodepressive älskare; Christophers bror Peter (något av en politisk motpol) och hans distanserade far, ständigt kallad The Commander.
Boken bjuder på flera gripande kapitel, men även lättsammare anekdoter som förtäljer om allt från hans och Salman Rushdies snuskiga ordlekar med titlar på kända litterära verk till den gången då Hitchens blev lätt agad av Margaret Thatcher och en hoprullad pappersbunt.
Han var en man som inte var det minsta rädd för att väcka kontrovers och diskussion och som gärna stod på scen för att skapa livlig debatt med oliktänkande, såvida han inte umgicks med vänner som nämnda Dawkins, författaren Martin Amis, poeten James Fenton och Johnnie Walker’s Black Label.
Christopher Hitchens drabbades av matstrupscancer runt mitten av 2010 och avled som följd av detta i lunginflammation den 15 december följande år, 62 år gammal.
En både älskad och hatad man, som omvänt många irrationella, mentalt inlåsta människor till rationellt tänkande individer.
Det är förmodligen svårt att hitta någon som delar alla hans åsikter men det är svårt att stå emot hans orubbliga hängivelse till det sanna, hans oefterhärmliga skicklighet i att bygga upp och leverera slagkraftiga argument och hans ohämmat hänsynslösa kritik mot världens hycklare, förtryckare och oförtjänta auktoriteter.
Någon bra människa har lagt upp en serie väl valda klipp under namnet The Best of the Hitchslap på YouTube. Jag föreslår en titt...
