Bilvraken och tistlarna

Det börjar bli dags att sammanfatta 00-talet, märker man på diverse nöjessidor, och då jag har lite tid till övers tänker jag lite “ja vafan” och kladdar ner en personligt vinklad redovisning av årtiondet som snart är till ända. So here goes…

På musikfronten har det trots min dyrkan av klassisk rock även smugit sig in samtida band och artister. Redan under år 2000 gjorde två nykomlingar entré och skulle bli mycket viktiga för mig och få stort inflytande på personen som sitter här nu.
The Ark sammanfattade en livsfilosofi som jag delade och presenterade det i form av storslagen och glammig pop/rock, kraftigt inspirerad av 70-talsrock jag gillade. Queen, Bowie, Sweet och liknande.

Håkan Hellström var den andre viktige nykomlingen. Den skevsjungande Göteborgsmatrosen ramlade in i musik-Sverige med en ytterst egen tolkning av ämnet popmusik, fylld med historier om rusiga nätter på vår andre största stads klubbar och gator, tanter och tragik, och en Lena som behövde rycka upp sig, och har envist stannat där på toppen. Alla verkar ha en mening om honom och det tro fan att han svider i öronen på de sortens folk som menar att “Idol” (Håkans raka motsats) producerar sanna artister. För oss som sätter personlighet, inlevelse och passion framför all slätstrukenhet kom Håkan som en skänk från ovan.

Mycket retro har också tagit sig en plats i skivsamlingen. Bowie föll jag allt hårdare för runt millennieskiftet och andra kvalitativa musiker som gjorde entré var Bruce Springsteen, Thin Lizzy, AC/DC, Led Zeppelin, The Stooges, Turbonegro och på senare tid även Morrissey och The Smiths. Många från vårt eget kära land har dock satt sin prägel på det senaste decenniet. Annika Norlins båda projekt Säkert! och Hello Saferide känns värda att nämna, liksom Hästpojken, Joel Alme, The Mo, Melody Club, Moneybrother, The Hives, The Sounds, Markus Krunegård och Kristian Anttila.

Hårdrocksälskaren i mig fick också ett par 00-talsinjektioner. The Darkness gjorde entré 2003 och var för mig en frisk fläkt i det gråa musikklimatet som envisas med att skita ur sig den ena kräkframkallande RnB-dängan efter den andra. Det var hårdrock med humor och glimt i ögat och show, show, show för fulla muggar.

Young Heart Attack var ett annat viktigt band. Redan första gången jag såg videon till “Misty Rowe” var jag fast. En krullhårig sångare som sjöng som AC/DC:s Bon Scott och en söt sångerska med extremt imponerande stämband, tillsammans med ett tufft och svängigt 70-talssound, som fick en att känna en stark lust att öppna en öl.

00-talet var årtiondet då TV blev bättre och bättre och i flera fall bättre än det som gick på bio.
“The Sopranos” brukar nämnas som praktexempel men den har jag tyvärr inte sett helt och hållet. SVT började reprisera serien för nåt år sen men slutade med det efter två säsonger. Vad hände där?

Komedi rotad i verkligheten är nog det mest utmärkande biten i humorgenren. “The Office” är det klanderfria mästerverket som toppar min lista, där även Ricky Gervais och Stephen Merchants andra skapelse, “Extras”, får plats. Larry Davids “Curb your enthusiasm” är ett annat exempel.
Dock har även den helsjuka och surrealistiska humorn också fått ta plats, där “Family Guy” utmärker sig. ”My name is Earl” var också är briljant nykomling som höll hög klass under två säsonger men sedan kraftigt sjönk i kvalitet för att efter fjärde säsongen gå sin död till mötes.

Drama, thriller, action och science fiction har det också gått bra för.
“24” gav nytt blod till action/thrillergenren och gav även bioaction ”a run for it’s money”.
“Lost” var nyskapande science fiction fylld med mysterier, rikt persongalleri och gastkramande intriger, och är nog den serie som framkallat flest rysningar längs ryggraden med långt fler än en handfull wow-ögonblick.
“Heroes” var en slags lyckad ”X-Men” i TV-serieform som var helt otroligt bra första säsongen, dalade i kvalitet i den andra och till viss del ryckte upp sig i den tredje.
“House“ var en smått annorlunda sjukhusserie som gjorde skojige britten Hugh Laurie till amerikansk superstjärna genom sin roll som butter läkare med vass tunga och gediget kunskapsregister.







“Deadwood” avromantiserade westerngenren och handlade om bildandet av en stad och en civilisation och sedermera kapitalismens intåg och inflytande, tillsammans med ett definierande språk som bäst kan beskrivas som Shakespeare möter allsköns vulgariteter. Ingen annan serie har nog haft så många karaktärer befunna i gråzonen mellan gott och ont.
“Rome” var en extremt dyr och detaljerad inblick i antikens Rom och blandade historia med fiktion och “Dexter” gav en ny twist till kriminalseriegenren med en hjälte som jobbade som polisanställd labbtekniker på dagarna men som agerade seriemördare specialiserad på ruggiga skurkar om nätterna. Vi lärde oss sympatisera med och heja på en känslokall människoslaktare! Applåder till manusförfattare, regissörer och den ojämförbare Michael C. Hall för det konststycket.

 
I naturgenren kom den rekorddyra ”Planet Earth” som av BBC beskrevs som ” the definitive look at the diversity of our planet" och fick alla naturprogram man tidigare sett att verka futtiga och blekna i jämförelse. Serien var den första i sin genre att filmas med high definition-teknik och Jordens olika landskap av skönhet förevigades av 40 kamerateam under fem års tid. Resultatet var minst sagt ”breathtaking”!

 
Film har också haft ett bra årtionde! Överlag. Bland hatobjekten återfinns alla filmer som kommit i “American Pies” och “Scary Movies” kölvatten, och som helt mirakulöst fortsätter att produceras. Obegripligt. Filmvärldens motsvarighet till Basshunter. Man förstår inte vem som lyssnar på skiten men uppenbarligen finns det en marknad! Men det har kommit en del mästerverk också, lyckligtvis.

Favoriter:

Gladiator
There will be blood
No country for old men
Almost famous
Moulin Rouge!
Casino Royale
Children of men
Donnie Darko
Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford
The Royal Tenenbaums
Pans labyrint
Inglourious Basterds
Kill Bill Vol. 1
V för Vendetta
Batman Begins
The Dark Knight
Walk the line
Snatch
Garden State
Napoleon Dynamite
Big Fish
The Darjeeling Limited
I Heart Huckabees
Sin City
King Kong
Minority Report